Bangladesh är också landet där jag bor, och där jag under de senaste decennierna har bevittnat hur klimatkrisen fördjupas år för år. De negativa effekterna på människors trygghet, hälsa och försörjning syns tydligt och särskilt hårt drabbas redan utsatta grupper såsom kvinnor och barn. Ökad fattigdom, matbrist, eskalerande våld, fler barnäktenskap och utebliven skolgång är bara några exempel på konsekvenserna av klimatkrisen. En kris som dessa människor inte har orsakat – men som de tvingas konfrontera varje dag.  

Utan snabba och omfattande omställningar från världens ledare och de länder som står för mest utsläpp kommer klimatförändringarnas effekter fortsätta att breda ut sig och de som redan lever i störst utsatthet kommer att få det ännu värre. I Bangladesh innebär det att upp till 13,3 miljoner människor riskerar att drivas på flykt under de kommande 30 åren. Detta trots att landets 160 miljoner invånare själva bara står för 0,3 procent av de globala C02-utsläppen. Siffran kan jämföras med EU-länderna som, med en befolkning på 448,4 miljoner människor, står för 17 procent av utsläppen. Även Sverige, ett relativt litet land, släpper ut en hög andel per capita; cirka 8 ton CO2 varje år. Detta är högre än EU-genomsnittet som ligger på 7,4 ton. 

För att vända utvecklingen måste Sverige och andra rika utsläppsländer ta sitt ansvar. För det första genom att inse och kompensera för de utsläpp som de orsakar och som har skapat den kris vi befinner oss i. Vid förra årets klimattoppmöte, COP27, nådde världens ledare ett historiskt avtal om en fond som innebär att rika länder ekonomiskt kompenserar för de klimatrelaterade skador och förluster som deras utsläpp leder till. Inför stundande COP28 återstår att se vad parterna kan enas om när det kommer till innehållet och uppsättningen av själva fonden. För att säkerställa dess effektivitet är det av stor vikt att fonden snabbt kan svara på behoven för de människor och samhällen som befinner sig i klimatkrisens frontlinje. Pengarna från fonden måste komma i form av bidrag – inte lån. Och slutligen, fonden bör vara fristående och inte ligga under Världsbanken som en del rika länder förespråkar.

För det andra måste fossila bränslen fasas ut i hög takt. Fossila bränslen är den största orsaken till klimatkrisen, både historiskt och idag. Trots detta har fossila bränslen varken nämnts i agendor, slutsatser eller överenskommelser och i stort sett inte heller i formella förhandlingar. Detta börjar förändras, men samtidigt fortsätter länder runt om i världen att utöka produktionen av fossila bränslen, mycket på grund av att det finansiella stödet finns där.   

En nyligen lanserad rapport från ActionAid visar att bankernas finansiering till fossilbränsleindustrin i låg- och medelinkomstländer har uppgått till svindlande 3,2 biljoner dollar under de sju år som gått sedan Parisavtalet antogs. Finansieringen till de största industriella jordbruksföretagen, som också är en stor källa till utsläpp, uppgick till 370 miljarder dollar under samma period. Granskningen visar att mönstret återfinns hos svenska banker. Exempelvis har SEB och Svensk exportkredit sammantaget finansierat företag inom industriellt jordbruk i låg- och medelinkomstländer med 861 miljoner dollar sedan 2016. Så länge pengar fortsätter att flöda in i den här typen av verksamheter kommer omställningen till mer hållbara alternativ att bli svår. Och vilka drabbas allra hårdast? Jo, de kvinnor och barn som redan lever i frontlinjen av klimatkrisen.   

Även om länder som Sverige också har börjat skönja klimatförändringarnas effekter under de senaste åren är det långt ifrån den förödelse som utspelar sig i till exempel Bangladesh, Indien, Mocambique eller Filippinerna. På COP28 hoppas jag att Sverige och övriga EU-länder står upp för det självklara faktumet att detta är en fråga om solidaritet och rättvisa. För kvinnor och barn i Bangladesh är en fråga om liv och död. 

Kommentaren publicerades i Globalbar 30/11 2023