Konsekvensen av klimatkrisen kan inte vara tydligare än längst ner på kusten utmed Bengaliska viken i Kuakata, Bangladesh. Här lever tusentals människor i en enorm osäkerhet. Jorden är knappt odlingsbar på grund av höga saltnivåer och varje skörd är osäker, dricksvatten finns på minst 4 meters djup och hem och odlingar förstörs oregelbundet av cykloner, torka eller översvämningar. Landets tidigare fyra säsonger har suddats ut och regn och torka skapar stor oförutsägbarhet. Anpassning och överlevande är i fokus. Då strandbanken även har intagits av utländska energibolag tvingas många från den mark där de levt hela sina liv, fisken har drivits långt ut i havet och vattennivåerna har blivit oförutsägbara. Infrastruktur för att kunna förebygga katastrofer finns inte tillgänglig.

Hela tiden sker uppbyggnad, utbildning och åtgärder för att återhämta sig innan nästa kris. Vi träffar kvinnogrupper. Mammor som lever på den absoluta fronten av den klimatkris vi befinner oss i, men som vi i Sverige märker väldigt lite av, i alla fall har den inte i närheten av så omfattande konsekvenser för oss.

Kvinnogrupperna är livsavgörande i både krisberedskap och överlevnad. Männen är borta i veckor i sträck på fiskebåtar långt ute på havet och kvinnorna ansvarar för hushållet, barnen, jordbruket och säkerheten.

Här utbildas kvinnliga ledare som driver familjens försörjning och överlevnad och som planerar och genomför de räddnings- och återuppbyggnadsåtgärder som krävs efter att en cyklon eller översvämning inträffat. Kvinnorna berättar hur de kämpar för att kunna få ut lite pengar från sina odlingar för att kunna trygga att familjen får mat och barnen kan gå i skolan. Genom ett avancerat fröbytarsystem har kvinnorna i en by kunnat så ett gemensamt risfält, det har tagit sig bra och nu berättar de att det är upp till Gud om de hinner skörda riset innan nästa cyklon riskerar att slå till i den återvändande cyklonsäsongen som startar i november.

Vart vi än kommer ser vi hur viktigt det är att kvinnor är med och leder arbetet, det är de som är hemma, de som tar hand om familjen och som genom sina odlingar kan få maten på bordet. När de är med och beslutar i byarna om prioriteringar gynnar det alla i byarna då de ser till hela familjen. Men de ser även till vikten av att barnen får gå i skolan och genom de program om ledarskap, krisberedskap och rättigheter som de själva har fått gå, prioriterar de att deras döttrar utbildas och kan ta kontroll över sina liv.

De vi möter lever i en ständig beredskap på nästa kris, hur de ska få mat för dagen eller hur skörden ska klara sig. De visar en enorm styrka och vilja att hitta lösningar på sin framtid. De vill inte behöva få hjälp av organisationer för att överleva. De har alla verktyg för att skapa utveckling. Men klimatförändringarna kan de inte påverka, och det är det som kastar dem tillbaka gång på gång.

De vi träffar här är inte de som orsakat krisen -det är vi. Ändå väljer de att välkomna oss till dem, dela det lilla de har och berätta om sina liv. Allt de ber oss om är att hjälpa till att sprida deras berättelser och stoppa det som orsakar klimatförändringarna för det är det enda sättet de kan gå från anpassning/överlevnad till utveckling. Och det är därför vi är här.