Skip to the content

Krympande demokratiskt utrymme – reflektioner kring en negativ global trend

Mattias Brunander, Policy- och programchef på ActionAid Sverige delar här med sig av sina tankar och reflektioner kring den negativa globala trenden av krympande demokratiskt utrymme - Shrinking Space - Hur skall de grupper som fått utrymmet reducerat kunna få möjlighet att återerövra det och hur skall grupper som aldrig har haft tillgång till demokratin kunna erövra den?


I höstas skulle vi hålla en presentation om den globala trenden av krympande demokratiskt utrymme på de årliga mänskliga rättighetsdagarna (MR-dagarna), den här gången med Malmö som värdstad. Ämnet var inte särskilt välkänt i Sverige utanför biståndssektorn, så tanken var att försöka förklara fenomenet för deltagarna, som till största delen bestod av unga studenter.
Vårt intresse för ämnet var långt ifrån akademiskt. Våra landkontor, våra partners och de aktivister och gräsrotsrörelser som vi arbetar med runt om i världen har drabbats hårt, vilket bekräftades av en intern undersökning som vi som global federation genomförde i slutet av 2015.


Bortsett från vår egen undersökning hade det gjorts ett antal studier på ämnet, men dessa fokuserade främst på vad som händer, inte så mycket på varför, och det var vi inte heller helt på det klara med. Det vi visste var att regeringar i över 100 länder under de senaste tio åren har vidtagit en rad åtgärder för att begränsa yttrandefriheten och rätten att organisera sig och mötas, åtgärder riktade mot de medborgare, människorättsgrupper, aktivister, icke-statliga organisationer och rörelser som av en eller annan anledning haft skäl att ifrågasätta politiken och makthavarna.
Logiken i att makthavare gör livet svårt för sina kritiker är enkel att förstå, men frågan om varför detta har ökat de senaste åren kändes mer oklar och verkade inte studerad i någon större utsträckning. Vi hittade dock några teorier om vad det kan bero på.


För det första anförs de senaste årens framgångsrika fattigdomsbekämpning genom vilken många människor idag har en ökad medvetenhet om vad som händer och sker i samhället omkring dem. Det är betydligt svårare för en regim idag att kontrollera vad medborgarna tycker och tänker. För de andra har dessa medborgare fått ett mäktigt vapen i händerna i form av hela IT-revolutionen och med den tillgången till information och verktyg för mobilisering, magnifikt exemplifierat med den Arabiska våren. 9/11 och kriget mot terrorismen har också spelat en viktig roll, eftersom många åtgärder som kringskär medborgarnas möjligheter till organisering och yttrandefrihet har motiverats av antiterroristlagstiftningen. Slutligen, lite överraskande, ska även Parisdeklarationen om biståndseffektivitet 2005, ha spelat in på grund av dess betoning av regeringars ägarskap av landets utveckling på bekostnad av det civila samhället och medborgarna.


Även om alla dessa händelser och skeenden kan anses vara orsaker till ett krympande demokratiskt utrymme, så framstår de senare två mer som ursäkter än verkliga orsaker.
Det var så långt som forskningen ledde oss och kanske var detta det hela, eller? När jag nyligen fick chansen att fråga drabbade aktivister först i Bangladesh och sedan i ett afrikanskt land lyfte samtliga snarare den rådande ekonomiska modellen som grundorsaken. En av aktivisterna i Bangladesh hävdade att kapitalismen som utvecklingsmodell hade blivit så dominerande inom det politiska etablissemanget att mänskliga rättigheter och andra värden i praktiken hade tappat mark, särskilt när de hamnade i konflikt med den kapitalistiska logiken.


Den andra aktivisten i Bangladesh lade fram en mindre komplex analys men på samma tema. Skillnaden mellan nu och för tio år sedan, menade hon, var inte användningen av sociala medier för medborgarmobilisering. Nej, den avgörande skillnaden var att politikerna idag var affärsmän!


Den afrikanska aktivisten föredrog att vara anonym, både om sitt namn och om sitt land, inte minst efter att hans 12-årige son blivit kidnappad och hotad till livet om hans far inte slutade upp med att organisera människor. Hans analys vara att landet hade gjort en snabb övergång från socialism till kapitalism med en alldeles för liten medelklass för att kunna driva en sådan ekonomi. Jag är inte säker på om jag kunde eller ens är tillräcklig intellektuellt utrustad för att förstå denna analys helt och hållet, men min tolkning är att han menade att vakansen efter den nästan obefintliga medelklassen fylldes av politiker och statstjänstemän, bekostade av skattemedel och utvecklingsbistånd, men i en kapitalistisk logik av individualism och vinst. Så precis som i Bangladesh-fallet så blev kapitalismen och politiken allt mer sammanblandade med varandra.
När vi gjorde presentationen i Malmö hade vi inte den här analysen och jag är inte helt säker på om vi riktigt har landat i den än. Mer forskning behövs definitivt. Det jag vet är att allt som kan hjälpa oss att förklara och mobilisera mot den här trenden är välkommet och nödvändigt. För att vara ärlig så måste jag medge att vårt Malmö-seminarium inte var välbesökt. Om det något jag är säker på så är det att vi inte kommer att kunna vända den här trenden om inte många fler av oss blir medvetna om det och bestämmer oss för att sprida budskapet vidare och ansluta till kampen.


I höstas skulle vi hålla en presentation om den globala trenden av krympande demokratiskt utrymme på de årliga mänskliga rättighetsdagarna (MR-dagarna), den här gången med Malmö som värdstad. Ämnet var inte särskilt välkänt i Sverige utanför biståndssektorn, så tanken var att försöka förklara fenomenet för deltagarna, som till största delen bestod av unga studenter.
Vårt intresse för ämnet var långt ifrån akademiskt. Våra landkontor, våra partners och de aktivister och gräsrotsrörelser som vi arbetar med runt om i världen har drabbats hårt, vilket bekräftades av en intern undersökning som vi som global federation genomförde i slutet av 2015.


Bortsett från vår egen undersökning hade det gjorts ett antal studier på ämnet, men dessa fokuserade främst på vad som händer, inte så mycket på varför, och det var vi inte heller helt på det klara med. Det vi visste var att regeringar i över 100 länder under de senaste tio åren har vidtagit en rad åtgärder för att begränsa yttrandefriheten och rätten att organisera sig och mötas, åtgärder riktade mot de medborgare, människorättsgrupper, aktivister, icke-statliga organisationer och rörelser som av en eller annan anledning haft skäl att ifrågasätta politiken och makthavarna.
Logiken i att makthavare gör livet svårt för sina kritiker är enkel att förstå, men frågan om varför detta har ökat de senaste åren kändes mer oklar och verkade inte studerad i någon större utsträckning. Vi hittade dock några teorier om vad det kan bero på.


För det första anförs de senaste årens framgångsrika fattigdomsbekämpning genom vilken många människor idag har en ökad medvetenhet om vad som händer och sker i samhället omkring dem. Det är betydligt svårare för en regim idag att kontrollera vad medborgarna tycker och tänker. För de andra har dessa medborgare fått ett mäktigt vapen i händerna i form av hela IT-revolutionen och med den tillgången till information och verktyg för mobilisering, magnifikt exemplifierat med den Arabiska våren. 9/11 och kriget mot terrorismen har också spelat en viktig roll, eftersom många åtgärder som kringskär medborgarnas möjligheter till organisering och yttrandefrihet har motiverats av antiterroristlagstiftningen. Slutligen, lite överraskande, ska även Parisdeklarationen om biståndseffektivitet 2005, ha spelat in på grund av dess betoning av regeringars ägarskap av landets utveckling på bekostnad av det civila samhället och medborgarna.


Även om alla dessa händelser och skeenden kan anses vara orsaker till ett krympande demokratiskt utrymme, så framstår de senare två mer som ursäkter än verkliga orsaker.


Det var så långt som forskningen ledde oss och kanske var detta det hela, eller? När jag nyligen fick chansen att fråga drabbade aktivister först i Bangladesh och sedan i ett afrikanskt land lyfte samtliga snarare den rådande ekonomiska modellen som grundorsaken. En av aktivisterna i Bangladesh hävdade att kapitalismen som utvecklingsmodell hade blivit så dominerande inom det politiska etablissemanget att mänskliga rättigheter och andra värden i praktiken hade tappat mark, särskilt när de hamnade i konflikt med den kapitalistiska logiken.


Den andra aktivisten i Bangladesh lade fram en mindre komplex analys men på samma tema. Skillnaden mellan nu och för tio år sedan, menade hon, var inte användningen av sociala medier för medborgarmobilisering. Nej, den avgörande skillnaden var att politikerna idag var affärsmän!


Den afrikanska aktivisten föredrog att vara anonym, både om sitt namn och om sitt land, inte minst efter att hans 12-årige son blivit kidnappad och hotad till livet om hans far inte slutade upp med att organisera människor. Hans analys vara att landet hade gjort en snabb övergång från socialism till kapitalism med en alldeles för liten medelklass för att kunna driva en sådan ekonomi. Jag är inte säker på om jag kunde eller ens är tillräcklig intellektuellt utrustad för att förstå denna analys helt och hållet, men min tolkning är att han menade att vakansen efter den nästan obefintliga medelklassen fylldes av politiker och statstjänstemän, bekostade av skattemedel och utvecklingsbistånd, men i en kapitalistisk logik av individualism och vinst. Så precis som i Bangladesh-fallet så blev kapitalismen och politiken allt mer sammanblandade med varandra.

När vi gjorde presentationen i Malmö hade vi inte den här analysen och jag är inte helt säker på om vi riktigt har landat i den än. Mer forskning behövs definitivt. Det jag vet är att allt som kan hjälpa oss att förklara och mobilisera mot den här trenden är välkommet och nödvändigt. För att vara ärlig så måste jag medge att vårt Malmö-seminarium inte var välbesökt. Om det något jag är säker på så är det att vi inte kommer att kunna vända den här trenden om inte många fler av oss blir medvetna om det och bestämmer oss för att sprida budskapet vidare och ansluta till kampen.

Var med och stöd vårt arbete!

Bli månadsgivare och var med i arbetet att skapa en rättvis värld för alla. Med ditt stöd blir det möjligt!